Hur sjuka vi egentligen är

(Nedanstående är översatt till svenska från Neil Cole’s blog på adressen
http://cole-slaw.blogspot.com/2010/11/just-how-sick-we-really-are.html samt
http://cole-slaw.blogspot.com/2010/11/just-how-sick-we-really-are-part-2.html

Jag tycker att ovanstående länk är mycket tänkvärt och har därför översatt texten till svenska för att göra det tillgängligt för fler.

Neil Cole, författare av böckerna Organic Church, Organic Leadership, Church 3.0, Search & Rescue, m.fl)

Det har nyligen gått upp för mig att vi faktiskt inte har någon aning om vad detta att leva i sann gemenskap egentligen är. Kanske det mest talande symptomet finns i responsen så många av oss får när vi talar om att multiplicera grupper. Det är ganska vanligt att folk inte vill skapa nya grupper eftersom de värderar de relationer de för närvarande har och är rädda att om de startar en ny grupp så kommer de att förlora den tidigare relationen. En nyligen genomförd granskning av boken ”Search & Rescue” nämnde även att Life Transformation Groups (Livsförvandlande grupper) främjar kortsiktiga relationer eftersom de ska föröka sig ofta och att lärjungaskap måste involvera mycket längre relationer än vad LTG:er främjar.

Tja, detta är faktiskt en skriande symptom på något mycket mer allvarligt problem: att vi inte har så många goda relationer! Om våra relationer inte kan mogna och utvecklas under åren då de är svaga och anemiska.

I århundraden har församlingen mest definierats av möten. Som ett resultat har vi fastnat i en ytlig förståelse av hur vi relaterar till varandra som är helt begränsad till planerade möten tillsammans. Resultatet är att vi tror att om veckomötet ändras så är relationen förlorad. Detta, mina vänner, är ytligt och sjukt. En relation är så mycket mer än att se varandra på ett möte i veckan. Församlingen är så mycket mer än så. Jag tror att församlingen handlar om att vara en andlig familj på uppdrag, mission tillsammans, inte ett veckomöte eller religiös händelse. Vi tror uppenbarligen att när vi skickar ut folk för att mötas i en annan nystartad grupp så har vi förlorat eller allvarligt skadat de ursprungliga relationerna. Är det verkligen så? Handlar er relation bara om att mötas en gång i veckan för bibelstudium, gudstjänst eller knytkalas? Vi måste ha starkare "band som binder" än dessa.

Så snart som vi börjar se församlingen som en familj istället för ett religiöst möte så förändras allt. Vi är inte längre begränsade till ett två timmars möte. Familjen är 24 / 7. Även när ett barn växer upp och flyttar ut så är de fortfarande är en del av familjen och blir behandlade med kärlek och samhörighet, eller hur? Förstås. De kommer att saknas och det kan bli dyrare telefonräkningar, men samhörigheten är fortfarande stark och intakt. För att vara ärlig, när jag tittar på gamla bilder av mina barn som små barn så saknar jag dem i det livsskeendet, men jag är så glad att jag lär känna dem i alla skeenden av livet. Jag ser fram emot en spännande tid med barnbarn, och jag skulle aldrig få uppleva den spännande tiden om jag på något sätt hindrade mina egna barn från att mogna. Och om barnen mognar och bli föräldrar själva, så blir familjen starkare av det, inte svagare. Det faktum att vi är så bekymrade över en församling som föder fram en annan visar att vi verkligen inte förstår församlingens natur - som en familj. Tänk dig att du faktiskt behandlar din egen familj så som vi praktiserar församlingsliv. Vad skulle din familj vara om ni bara såg varandra en gång i veckan, sittandes i rader, med en person som sköter allt prat och en annan som samlar in veckans offrande. Sen sjunger ni en sång och skiljs åt för en vecka utan att ses förrän nästa möte. Det är inte en stark familj alls, inte heller är det en stark församling.

Jag bevarar starka relationer med människor som har flyttat för att starta nya grupper och nå nya människor. Vår relation mognar med åren, men den minskar inte. Vi kan ha börjat känna varandra på en Life Transformation Group, men när gruppen multiplicerar till flera andra grupper har då vår relation upphört! Nej, faktiskt är det så att så mognar det till något bättre, inte sämre.

Jag tror att skälet till att folk håller fast vid en grupps möten med sådan desperation är att det är det närmaste till relationer i församlingen som de någonsin har känt, vilket är ganska sorgligt när man tänker på det. Vi måste helt enkelt utveckla starkare relationer som inte är hotade av tanken på en naturlig födelseprocess av nya generationer troende. Om ni har kört fast i relationerna i er egen familj och aldrig mognat eller tillåtit dina barn att växa upp till självständiga vuxna och att bli föräldrar själva så skulle ni vara en mycket ohälsosam familj. Barnbarn försvagar inte familjeband utan de tenderar att stärka familjen på nästan alla sätt.

Församling, väx upp! Bli den familj du är tänkt att vara. Fira födelsen av nästa generation och njut av dina barnbarn! Om du är för rädd för att göra så kommer du att gå miste om den bästa delen av familjen.

En relation bör inte definieras av en avtalad tid i kalendern, en uppgift att fylla, eller en medlemsförteckning i en organisation. Relationer bör överträffa alla dessa saker. Jämför din relation med din make, förälder eller barn med sådana småsaker och du kommer se att dessa anknytningspunkter inte gör det till en familj, utan bara bekanta eller kollegor i en grupp ... inte familjärt alls.

Kärnan i relationen är hängivenhet till varandra. Uppfyllandet av Guds hela lag är att älska varandra. Detta är ett åtagande till varandra inför allt och inget. Om det räcker att sluta med regelbundna möten för att avbryta en relation så var det inte en sann relation byggd på kärlek, utan på bekvämlighet. Välkommen till kristendomen i världen idag, en tro av konsumism och bekvämlighet.

Jag ser fram emot mina vänners (Hirsch och Frost) release av deras bok om ”Liminal experience” kallad ”Faith of Leap” (april 2011) som jag tror kommer att hjälpa oss att förstå hur relationer påverkas av missionerande erfarenhet. Du förstår, när en relation blir prövad i en negativ situation där vi måste komma igenom tillsammans, då det blir verkligt, ett djup och en varaktighet. Om det inte ens överlever att man tar bort ett ordinarie möte så är det inte en relation med nämnvärt djup.

Vi för inte längre med oss våra relationer in i miljöer där vi helt enkelt är beroende av varandra för vår överlevnad. Istället begränsar vi våra relationer till att vara lätthanterade men inte så engagerande utöver nivån av bekantskap. Ironiskt nog just det som kan skapa en sann, djup och varaktig relation – utåtriktad mission - är något man fruktar för att det ses som ett hot mot våra svaga men bekväma relationer.

Det är när vi tar med oss våra relationer in i mission som de blir starkare, inte svagare. Genom att undvika mission under förevändning att regelbundna möten är nödvändiga för att upprätthålla en relation då har vi inte relationer värda att behålla ifrån början.

När flammande missiler viner förbi dina öron och din broder eller syster är den som håller uppsikt bakom din rygg samtidigt som du håller uppsikt bakom deras rygg, så blir ni sammanbundna i djupet av era själar. Ni behöver varandra, och när ni är där för varandra så blir relationen djup och långvarig. När du offrar något för den andres framgång har du lärt dig vad kärlek verkligen är.

De unga män som stormade Normandies stränder under en störtflod av kulor, och som förlorade många kamrater, har utvecklat en djup relation med bröder som tål en hel livstid. De får inte se varandra varje dag, varje vecka eller ens varje år, men fortfarande håller många kontakten mer än 66 år senare. Deras liv har knutits samman, inte av bekvämlighet, utan av en djupare upplevelse som överträffar möten, uppgifter eller medlemskap. När du vet att du lever i dag på grund av den andres offer, så värderar du relationen på djupet av din varelse.

Om du inte ens kan bevara en relation efter att de ordinarie mötena har upphört då var det inte mycket till relation. Bekvämlighet är inte grunden för den kristna tron. Kärlek är.

Kärleken är tålig och mild, kärleken avundas inte, den skryter inte, den är inte uppblåst, den uppför sig inte illa, den söker inte sitt, den brusar inte upp, den tillräknar inte det onda. Den gläder sig inte över orättfärdigheten men har sin glädje i sanningen. Den fördrar allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting. Kärleken upphör aldrig.

Kärleken är inte alltid bekväm, men den är alltid sann och trogen och till gagn för andra.

Paulus beskrivning av vad en gemenskap har för uttryck, mitt inför ansiktet på oppositionen och för evangeliets sak, avslöjar hur våra relationer faktiskt ska vara:

Lev nu bara på ett sätt som är värdigt Kristi evangelium, så att jag, vare sig jag besöker er eller inte, får höra att ni står fasta i en och samme ande och i ett och samma sinne kämpar för tron på evangelium utan att på något sätt låta er skrämmas av motståndarna. Det blir för dem ett tecken på att de går förlorade, men för er ett tecken på att ni blir frälsta, och det av Gud. Ty för Kristi skull har ni fått nåd, inte bara att tro på honom utan också att lida för hans skull, eftersom ni har samma strid att utkämpa som ni såg att jag hade och nu hör att jag har. (Fil 1: 27-30)