Hur sjuka vi egentligen är

(Nedanstående är översatt till svenska från Neil Cole’s blog på adressen
http://cole-slaw.blogspot.com/2010/11/just-how-sick-we-really-are.html samt
http://cole-slaw.blogspot.com/2010/11/just-how-sick-we-really-are-part-2.html

Jag tycker att ovanstående länk är mycket tänkvärt och har därför översatt texten till svenska för att göra det tillgängligt för fler.

Neil Cole, författare av böckerna Organic Church, Organic Leadership, Church 3.0, Search & Rescue, m.fl)

Det har nyligen gått upp för mig att vi faktiskt inte har någon aning om vad detta att leva i sann gemenskap egentligen är. Kanske det mest talande symptomet finns i responsen så många av oss får när vi talar om att multiplicera grupper. Det är ganska vanligt att folk inte vill skapa nya grupper eftersom de värderar de relationer de för närvarande har och är rädda att om de startar en ny grupp så kommer de att förlora den tidigare relationen. En nyligen genomförd granskning av boken ”Search & Rescue” nämnde även att Life Transformation Groups (Livsförvandlande grupper) främjar kortsiktiga relationer eftersom de ska föröka sig ofta och att lärjungaskap måste involvera mycket längre relationer än vad LTG:er främjar.

Tja, detta är faktiskt en skriande symptom på något mycket mer allvarligt problem: att vi inte har så många goda relationer! Om våra relationer inte kan mogna och utvecklas under åren då de är svaga och anemiska.

I århundraden har församlingen mest definierats av möten. Som ett resultat har vi fastnat i en ytlig förståelse av hur vi relaterar till varandra som är helt begränsad till planerade möten tillsammans. Resultatet är att vi tror att om veckomötet ändras så är relationen förlorad. Detta, mina vänner, är ytligt och sjukt. En relation är så mycket mer än att se varandra på ett möte i veckan. Församlingen är så mycket mer än så. Jag tror att församlingen handlar om att vara en andlig familj på uppdrag, mission tillsammans, inte ett veckomöte eller religiös händelse. Vi tror uppenbarligen att när vi skickar ut folk för att mötas i en annan nystartad grupp så har vi förlorat eller allvarligt skadat de ursprungliga relationerna. Är det verkligen så? Handlar er relation bara om att mötas en gång i veckan för bibelstudium, gudstjänst eller knytkalas? Vi måste ha starkare "band som binder" än dessa.

Så snart som vi börjar se församlingen som en familj istället för ett religiöst möte så förändras allt. Vi är inte längre begränsade till ett två timmars möte. Familjen är 24 / 7. Även när ett barn växer upp och flyttar ut så är de fortfarande är en del av familjen och blir behandlade med kärlek och samhörighet, eller hur? Förstås. De kommer att saknas och det kan bli dyrare telefonräkningar, men samhörigheten är fortfarande stark och intakt. För att vara ärlig, när jag tittar på gamla bilder av mina barn som små barn så saknar jag dem i det livsskeendet, men jag är så glad att jag lär känna dem i alla skeenden av livet. Jag ser fram emot en spännande tid med barnbarn, och jag skulle aldrig få uppleva den spännande tiden om jag på något sätt hindrade mina egna barn från att mogna. Och om barnen mognar och bli föräldrar själva, så blir familjen starkare av det, inte svagare. Det faktum att vi är så bekymrade över en församling som föder fram en annan visar att vi verkligen inte förstår församlingens natur - som en familj. Tänk dig att du faktiskt behandlar din egen familj så som vi praktiserar församlingsliv. Vad skulle din familj vara om ni bara såg varandra en gång i veckan, sittandes i rader, med en person som sköter allt prat och en annan som samlar in veckans offrande. Sen sjunger ni en sång och skiljs åt för en vecka utan att ses förrän nästa möte. Det är inte en stark familj alls, inte heller är det en stark församling.

Jag bevarar starka relationer med människor som har flyttat för att starta nya grupper och nå nya människor. Vår relation mognar med åren, men den minskar inte. Vi kan ha börjat känna varandra på en Life Transformation Group, men när gruppen multiplicerar till flera andra grupper har då vår relation upphört! Nej, faktiskt är det så att så mognar det till något bättre, inte sämre.

Jag tror att skälet till att folk håller fast vid en grupps möten med sådan desperation är att det är det närmaste till relationer i församlingen som de någonsin har känt, vilket är ganska sorgligt när man tänker på det. Vi måste helt enkelt utveckla starkare relationer som inte är hotade av tanken på en naturlig födelseprocess av nya generationer troende. Om ni har kört fast i relationerna i er egen familj och aldrig mognat eller tillåtit dina barn att växa upp till självständiga vuxna och att bli föräldrar själva så skulle ni vara en mycket ohälsosam familj. Barnbarn försvagar inte familjeband utan de tenderar att stärka familjen på nästan alla sätt.

Församling, väx upp! Bli den familj du är tänkt att vara. Fira födelsen av nästa generation och njut av dina barnbarn! Om du är för rädd för att göra så kommer du att gå miste om den bästa delen av familjen.

En relation bör inte definieras av en avtalad tid i kalendern, en uppgift att fylla, eller en medlemsförteckning i en organisation. Relationer bör överträffa alla dessa saker. Jämför din relation med din make, förälder eller barn med sådana småsaker och du kommer se att dessa anknytningspunkter inte gör det till en familj, utan bara bekanta eller kollegor i en grupp ... inte familjärt alls.

Kärnan i relationen är hängivenhet till varandra. Uppfyllandet av Guds hela lag är att älska varandra. Detta är ett åtagande till varandra inför allt och inget. Om det räcker att sluta med regelbundna möten för att avbryta en relation så var det inte en sann relation byggd på kärlek, utan på bekvämlighet. Välkommen till kristendomen i världen idag, en tro av konsumism och bekvämlighet.

Jag ser fram emot mina vänners (Hirsch och Frost) release av deras bok om ”Liminal experience” kallad ”Faith of Leap” (april 2011) som jag tror kommer att hjälpa oss att förstå hur relationer påverkas av missionerande erfarenhet. Du förstår, när en relation blir prövad i en negativ situation där vi måste komma igenom tillsammans, då det blir verkligt, ett djup och en varaktighet. Om det inte ens överlever att man tar bort ett ordinarie möte så är det inte en relation med nämnvärt djup.

Vi för inte längre med oss våra relationer in i miljöer där vi helt enkelt är beroende av varandra för vår överlevnad. Istället begränsar vi våra relationer till att vara lätthanterade men inte så engagerande utöver nivån av bekantskap. Ironiskt nog just det som kan skapa en sann, djup och varaktig relation – utåtriktad mission - är något man fruktar för att det ses som ett hot mot våra svaga men bekväma relationer.

Det är när vi tar med oss våra relationer in i mission som de blir starkare, inte svagare. Genom att undvika mission under förevändning att regelbundna möten är nödvändiga för att upprätthålla en relation då har vi inte relationer värda att behålla ifrån början.

När flammande missiler viner förbi dina öron och din broder eller syster är den som håller uppsikt bakom din rygg samtidigt som du håller uppsikt bakom deras rygg, så blir ni sammanbundna i djupet av era själar. Ni behöver varandra, och när ni är där för varandra så blir relationen djup och långvarig. När du offrar något för den andres framgång har du lärt dig vad kärlek verkligen är.

De unga män som stormade Normandies stränder under en störtflod av kulor, och som förlorade många kamrater, har utvecklat en djup relation med bröder som tål en hel livstid. De får inte se varandra varje dag, varje vecka eller ens varje år, men fortfarande håller många kontakten mer än 66 år senare. Deras liv har knutits samman, inte av bekvämlighet, utan av en djupare upplevelse som överträffar möten, uppgifter eller medlemskap. När du vet att du lever i dag på grund av den andres offer, så värderar du relationen på djupet av din varelse.

Om du inte ens kan bevara en relation efter att de ordinarie mötena har upphört då var det inte mycket till relation. Bekvämlighet är inte grunden för den kristna tron. Kärlek är.

Kärleken är tålig och mild, kärleken avundas inte, den skryter inte, den är inte uppblåst, den uppför sig inte illa, den söker inte sitt, den brusar inte upp, den tillräknar inte det onda. Den gläder sig inte över orättfärdigheten men har sin glädje i sanningen. Den fördrar allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting. Kärleken upphör aldrig.

Kärleken är inte alltid bekväm, men den är alltid sann och trogen och till gagn för andra.

Paulus beskrivning av vad en gemenskap har för uttryck, mitt inför ansiktet på oppositionen och för evangeliets sak, avslöjar hur våra relationer faktiskt ska vara:

Lev nu bara på ett sätt som är värdigt Kristi evangelium, så att jag, vare sig jag besöker er eller inte, får höra att ni står fasta i en och samme ande och i ett och samma sinne kämpar för tron på evangelium utan att på något sätt låta er skrämmas av motståndarna. Det blir för dem ett tecken på att de går förlorade, men för er ett tecken på att ni blir frälsta, och det av Gud. Ty för Kristi skull har ni fått nåd, inte bara att tro på honom utan också att lida för hans skull, eftersom ni har samma strid att utkämpa som ni såg att jag hade och nu hör att jag har. (Fil 1: 27-30)

Reflektioner efter att ha varit på Pionjär10, församlingsplanteringskonferens

Om vi ska nå ut till nya (och befintliga) kategorier av människor så behöver vi tänka i nya banor. Detta blev väldigt tydligt under konferensen och seminarierna. Och då är det några frågeställningar som behöver belysas:

Vi har alla våra uppfattningar om vad en församling/kyrka är, både inom Svenska kyrkan och frikyrkorna, åtminstone hur en församling brukar se ut.
Och det finns en och annan som vi möter som kommer till tro och som kan tänka sig att gå in i ett sådant, mer traditionellt, sammanhang.
Men det finns också många andra som är intresserade av tron och av Jesus, men som är mycket ovana och främmande för att vara med i ett traditionellt kyrkligt sammanhang.
Frågan är om den som precis kommit till tro dessutom måste ta hela ”paketet” med kyrklighet för att kunna ha församlingsgemenskap med andra troende?
Utifrån vår historia så har vi nämligen arbetat fram ett ganska gediget ”paket” med strukturer, former, verksamhet, beslutshierarkier m.m. Innehållet kan variera, men jag tror att du förstår vad jag är vill beskriva.
Men är det verkligen relevant att man måste passa in i formen för att kunna vara kristen och kunna dela en församlingsgemenskap med andra?
Jag vill vara tydlig med att säga att jag lägger nu ingen värdering i detta med strukturer, former, verksamhet. Oavsett vad vi gör så kommer det att få någon slags form. Men frågan är vad som styr oss? Kan det vara så att våra former och strukturer också styr vårt sätt att tänka, handla och förhålla oss?
Är vi verkligen beredda till att söka andra vägar till att vara ett relevant uttryck av församlingsgemenskap i det här samhället om det är så att våra nuvarande former i vissa fall faktiskt skrämmer bort eller hindrar människor från att söka gemenskap? Eller styr våra former oss?
Och om vi nu börjar fundera på andra sätt att leva som är mer relevant och som våra medmänniskor kan förstå och söka sig till, så kommer vi till frågan om vad som faktiskt är viktigt, grundläggande i en livgivande församlingsgemenskap!
Om vi måste välja bort saker, vad är det då som gör en församling till en församling?
Om vi ska våga söka nya former eller uttryck, vilket är det då som vi inte kan vara utan om vi ska vara en församlingsgemenskap?
Innan vi försöker oss på att besvara den frågan så kan det vara meningsfullt att vi frågar oss vad vi som kristna har för uppgift här på jorden. Varför finns vi här?
I evangelierna kan vi faktiskt läsa om ett antal uppmaningar som Jesus har till oss. Man skulle kunna gruppera dem i tre grupper: Älska Gud, Älska varandra, Älska världen. Men för att det ska bli mer konkret så kan vi utrycka det så här:

Älska Gud
1. Tro, omvänd dig och låt döpa dig
2. Lev heligt: Älska Gud av hela ditt hjärta, din själ, ditt förstånd och din kropp
3. Be, lovsjung och läs Gud Ord dagligen

Älska varandra
4. Kom tillsammans: Älska och vägled varandra och dela regelbundet nattvard med varandra
5. Förlåt dem som syndar mot dig
6. Ge till andra: Ge av dina pengar, din tid, ditt hjärta och ditt liv

Älska världen
7. Gå ut och gör alla folk till lärjungar

Jesus var inte ute efter en lagiskhet, att vi slaviskt skulle göra det han uppmanar oss att göra. Om det är några Han var sträng mot så var det fariséerna och de skriftlärda.
Men om vi däremot menar något med vår tro så borde det också få bli ett uttryck i våra liv som en konsekvens av vår tro. Annars vittnar våra liv om att vi inte tror på det vi säger oss tro på.

Tillbaka till frågan om församlingen igen: Om församlingen nu är viktig, hur kommer det sig då att Jesus bara nämner församlingen vid ett fåtal tillfällen? Jag tror inte att Jesus glömde eller inte hann med att berätta om det…
Men vad levde Jesus egentligen med sina lärjungar? Vad kan det ha varit exempel på? Kanske ett livsnära, praktiskt församlingsliv… där lärjungaskap och lärjungaträning var en viktig del.
Och varför gav han inte tydliga, detaljerade instruktioner på hur en församling bör se ut? Tänk vad skönt det hade varit… Kan det ha varit för att det inte finns en enskild ”rätt form”? Kanske var det för att vi ska leva i ett dagligt beroende till och ledning av den Helige Ande?
Syftet med församlingen bör ligga i linje med syftet med oss som troende.

Vad är då kärnan i detta att vara en församling? Några tankar:
Hur många krävs? Där två eller tre…
Gemenskap – att vi träffar varandra och delar livet …kommer tillsammans i mitt namn…
Att Gud är i centrum …där är jag mitt ibland dem.

Den nytestamentliga församlingen, den församling vi möter i apostlagärningarna var definierad som människor. De troende gick inte till församlingen eller kom med i församlingen – de var församlingen.
Det var inte som i gamla testamentets tid som innebar ett fåtal präster. Istället fungerade alla lemmarna i den nytestamentliga församlingen som präster, eftersom alla tjänade med de förmågor och gåvor som Gud gav dem. Dessa Kristi efterföljare gavuttryck för sin tro i andliga familjer, möttes i hem och förändrade världen på ett radikalt sätt.
I detta sammanhang lärde sig varje person hur de skulle vägleda andra. De troende ökade i antal när de lydde Guds Ord och delade resurser och andliga välsignelser.

Jag tänker inte ge en fullständig utläggning för vad som gör en församling till en församling utan uppmanar dig att själv börja söka Gud och i Bibeln för att se vad som är väsentligt.
Jag har själv försökt beskriva något av det i detta inlägg.
Frågan handlar inte om vad som är rätt eller fel i förhållande till församlingen, utan om vad som är väsentligt i församlingslivet.
Må Gud välsigna dig i det sökandet! En varning dock, det kan hända att det du kommer fram till får konsekvenser för ditt liv. :)

Handlar vi efter Guds ord, eller lyssnar vi bara?

När jag läste Biblen i morse så slogs jag av följade tanke:

Jag läste Luk 6:46-49 (Sv. Folkbibeln)
Liknelsen om de två husbyggarna
"Varför kallar ni mig Herre, Herre, när ni inte gör vad jag säger? Den som kommer till mig och lyssnar till mina ord och handlar efter dem, vem han är lik, det skall jag visa er. Han liknar en man som byggde ett hus och grävde djupt och lade grunden på klippan. När floden sedan kom, vräkte den sig mot huset, men den kunde inte skaka det, eftersom det var välbyggt. Men den som lyssnar och inte handlar liknar en man som byggde ett hus på marken utan att lägga någon grund. Floden vräkte sig mot huset som genast rasade, och förödelsen blev stor för det huset. "

En välkänd liknelse, kanske så känd att vi inte längre läser vad som faktiskt står... Det jag slogs av är att även vi som troende nog har lätt för att inte se orden: "och handlar efter dem" och istället ta för givet att vi som kristna självklart är som den vise mannen. Han som grävde djupt och byggde ett stadigt hus.
Men kan det vara så att frågan faktiskt är lika relevant för oss var och en?
Jag tror att vi är många som har läst ur Bibeln många gånger och som kommit till tro på Jesus. Vi kallar Jesus vår Herre och vi lyssnar till hans ord. Men handlar vi efter dem? Jag talar lika mycket till mig själv som till någon annan nu. Och vad innebär det att "handla efter dem" (Guds ord), här och nu?

Kan det vara så att om våra liv inte bär vittnesbörd om att vi följer Honom, så tror vi faktiskt inte på det vi tror på?!
Och då skulle vi vara som den mannen som inte var vis, och då kan vårt "bygge" skaka och rasa...
Allvarliga ord, men väl värt att reflektera över och överväga om något behöver ändras i mitt/ditt liv.
Och även om liknelsen handlade om ett bygge, så handlar inte livet om det, utan snarare om en relation med Jesus och vad det får för konsekvenser.
Livet med Gud handlar verkligen inte om att vi skulle bli frälsta genom vad vi gör! Och ändå är det faktiskt så med vår tro att om den inte får praktiska konsekvenser i vårt liv så vittnar våra liv istället om att något annat.
Sök Gud i detta!

Kurser om församlingsliv och församlingsplantering

Deltog i kortkurs om församlingsplantering på Mariannelunds folkhögskola i helgen.
Kan klart rekommenderas oavsett om du har tankar på att starta en ny församling eller om du ser behov av förändring i din befintliga församling.
Vi var 19 personer nu i helgen. Mycket värdefullt att få bryta sina tankar med andra i liknande situation.
I december kommer nästa kortkurs som kommer att handla om församlingens liv. 10 - 11 december. Se mer på Församlingens DNA. Kan även tipsa om en konferens i församlingsplantering i Fiskebäck 15 - 17 oktober. Pionjär 10.
Ha en välsignad dag!

Länge sedan sist

Hej igen!
Nu har det hunnit gå en hel sommar sedan sist.
Vill bara tipsa om mycket bra undervisning av Neil Cole som vi fick ta del av i Oslo i våras.
Allt spelades in så det är bara att ta del av nu.

1. How Jesus sees the lost world

2. Preparing disciples to make disciples

3. How Jesus sees the Church, part 1.

4. How Jesus sees the Church, part 2.

5. Jesus view of missions

6. Organic leadership, part 1

7. Organic leadership, part 2

8. The functions of leadership in organic church movements

9. Upgrades for the future of the church

10. Can an established church transition to be organic?

Om du inte orkar se på allt så välj då gärna nr 2.
För övrigt läser jag just nu "The Naked Anabaptist" och återkommer nog senare med något inlägg om den. Men den är mycket bra så här långt!

Livsförvandlande grupper (LFG) enligt Neil Cole

Nedan är i stora drag hämtat och översatt från en broschyr om Life Transformation Groups som Neil Cole har givit ut. Jag har översatt och försökt att sammafatta detta kraftfulla verktyg.

”Järn skärper järn, så skärper den ena människan den andre” Ords 27:17

Vad är en LivsFörvandlingsGrupp?

En LFG är ett enkelt men kraftfullt sätt att växa till i sitt andliga liv. Det handlar om att inte stanna vid att enbart vara en troende utan att dessutom bli en lärjunge. En lärjunge som lär sig att ta till sig Ordet och att dela livet med andra. Det är för människor som behöver Jesus till att förvandla sina liv från insidan och ut. Det är ett enkelt verktyg för tillväxt som uppmuntrar och stöder människor i att följa Jesus genom att ge bränsle åt inre motivation hellre än att utöva någon yttre press och anordna aktiviteter. Detta verktyg möjliggör för den vanlige kristne att utföra det alltför ovanliga arbetet av att nyskapa eller träna andliga lärjungar som i sin tur kan träna andra.


Här följer en enkel översikt av vad en LFG är:

En LFG träffas en gång i veckan under ungefär en timme.

LFG’er är grupper på två eller tre (när en fjärde kommer med innebär det början av en andra grupp och multipliceringen har börjat).

Grupperna är inte blandade, utan kvinnor och män möts separat.

Det finns ingen undervisningsplan eller liknande involverad.

Det finns ingen ledare i gruppen.

Endast tre saker ska bli utfört i en LFG:
1. Synd bekänns i ömsesidigt ansvar mot varandra
2. Man läser skriften – i sitt sammanhang och gemensamt
3. Man ber för människor specifikt och regelbundet

LFG är enkelt, men ändå kraftfullt. Det kombinerar det värdefulla med att ha gemenskap, en inre livsförvandling och lärjungaträning.

Vem borde var med i en LFG?
Det finns endast två kvalifikationer för att starta eller gå med i en LFG:
1. En desperat längtan efter Jesus Kristus (Luk 5:29-32)
2. Trofasthet mot själva processen (2Tim 2:2)
Dessa två kriterier balanserar varandra till att hålla varandra på spåret både genom helande för sårade människor och hälsa för hjälpande människor. Att kompromissa med någon av dessa principer sänker eller stoppar effektiviteten med gruppen.

Styrkan med två eller tre
1. Gemenskap (Pred 4:9-12): Förändring av livet sker inte i ett vacuum; det händer i relation med andra. Ifrån begynnelsen har Gud sagt att det är inte gott att vara ensam. Vi behöver varandra för att styrka och stödja varandra. (Ords 27:17)
2. Ansvarighet (1Tim 5:19): Få saker skulle bli gjorda i livet utan ett visst mått av ansvar eller genomskinlighet inför varandra. NT listar upp åtminstone tjugoåtta ”var och en” uppmaningar. Det råder ingen tvekan om att vi behöver varandra för att leva det livet som Kristus har tänkt fär oss.
3. Sekretess (Matt 18:15-17): Det är enklare att upprätthålla sekretessen i en grupp med bara två eller tre hellre än en större grupp på 10 eller tolv. Herren pekade specifikt på att två eller tre är bäst vid bekännelse av synd.
4. Flexibilitet (Matt 18:20): Det är mycket enklare att koordinera kalendrarna för endast två eller tre jämfört med en typisk grupp på femton. En LFG kan mötas var som helst.
5. Återproducerbarhet (2Tim 2:2): Det är lättare att återskapa en mindre, enklare grupp än en större och mer komplex enhet. Kanske är det därför som Herren befallde oss att göra fler lärjungar snarare än cellgrupper eller församlingar (Matt 28:18-20). Förvandlade lärjungar i gemenskap är basenheten för Guds rike.

Det är bara tre saker som måste göras på en LFG:
1. Synd bekänns i ömsesidigt ansvar mot varandra
Kristna behöver varandra (Heb 10:24-25). Det är en styrka med relationer som byggs upp genom att man stöttar varandra. Det första man gör i en LFG är att man ställer varandra karaktärsfrågorna, som följer nedan. Mötet bör starta med det för det är så lätt att tappa tid genom att prata om andra saker. Det underlättar även att börja med att bekänna eventuell synd för det tenderar att helga resten av mötet. Frågorna är raka. Varje person turas om att besvara samma fråga. Gruppen är en säker plats att vara ärlig i. Bekännelse av synd förbereder jorden i människors hjärta för det Guds ord som man sedan läser varje vecka.

2. Man läser skriften – i sitt sammanhang och gemensamt
Kraften i detta system handlar om att frigöra Guds ord i människors liv. Jesus gjorde det klart att Guds ord är säden till ett nytt liv (Luk 8:11, 15). Att förvänta sig att liv blir förvandlade och fruktbärande utan att först plantera säden är dåraktigt och resultatet blir besvikelse. Varje grupp bestämmer vilken bibelbok de ska läsa den kommande veckan. Målet är att skapa en inre aptit för det rika Guds Ord, så därför är det önskvärt att man läser en större mängd. Det är rekommenderat att man försöker läsa 25-30 kapitel per vecka som ett mål. Det kan t.ex. se ut som följer: Om gruppen väljer en mindre bok som Efesierbrevet eller Jona, så bör gruppen läsa det fem gånger på en vecka. En lite större bok som Romarbrevet eller 1Kor kan man läsa två gånger på en vecka. En längre bok som Apostlagärningarna eller Ordspråksboken läser man en gång på en vecka. När gruppen sedan samlas nästa vecka så frågar man varandra om alla hann läsa det som man kom överens om. Om någon inte hann med att läsa allt den veckan så läser hela gruppen samma bok i samma mängd till nästa vecka. Detta är inte något dåligt alls. Att läsa hela böcker flera gånger, i sitt sammanhang och tillsammans ger god belöning.
Det finns en bra orsak till att utmana deltagarna att läsa ganska mycket, så mycket att man kanske inte hinner läsa färdigt varje vecka. Trettio kapitel brukar ta en typisk grupp fyra veckor att hinna avsluta tillsammans och fortsätta till nästa.Så snart alla hinner läsa färdigt samma vecka så väljer de nästa bok som de ska läsa tillsammans. En grupp kan bestämma tillsammans vilken bok de ska läsa eller så turas man om att bestämma bok varje gång.

3. Man ber för människor specifikt och regelbundet
Varje deltagare i gruppen bör identifiera två eller tre personer som Gud lägger på deras hjärta som behöver Jesus. Dessa noterar alla i gruppen så att alla var och en kan be för dessa personer under veckan. Det rekommenderas att man väljer en på listan per dag och ber för den. Det finns en strategisk böneguide som man kan använda (jag säger inte mer om det, men det finns tillgängligt på de engelska LFG korten). De som börjar söka Kristus är perfekta kandidater för nästa LFG och multiplikation av gruppen kan ske naturligt och spontant och på ett sätt som hela gruppen kan glädjas över tillsammans.


LFG frågor:
Dessa frågor ställer man till varandra i gruppen när man möts.

1. Hur har du fått möta Gud i ditt liv den senaste veckan?
2. Vad lär Gud dig?
3. Vilken respons ger du på Hans uppmaning?
4. Har du behov av att bekänna någon synd?
5. Hur gick det med din läsning den senaste veckan?

(Jag har här valt de frågor som jag har sett som mest relevanta. Men det finns ett antal förslag till frågor som man kan ställa sig i gruppen. Se mer i boken ”Cultivating a life for God”.

Det behövs ingen läroplan eller träning för LFG. Ett enkelt bokmärke som finns i bibeln är allt som behövs. (klicka för mer info: http://www.cmaresources.org/ltg).

Slutligen
Om ni känner att ovan är för komplicerat, så börja helt enkelt med att ni är träffas två eller tre för att läsa Ordet tillsammans enligt ovan. Men jag uppmuntrar er starkt att ta till er även de andra delarna med frågorna osv. Sen kan en sådan sammankomst se ganska olika ut. Att samlas med en kopp te, att gå ut på promenad tillsammans, ses innan jobbet, efter jobbet osv.
Precis som Neil Cole som har läst bibeln på detta sätt de senaste 20 åren, så vill jag fortsätta att läsa bibeln tillsammans med andra på detta sätt!

Seminarier med Neil Cole i Oslo

Efter att ha varit i kontakt med Neil, så har jag nu fått reda på att han kommer till Norge veckan innan Kristi himmelsfärd. Närmare bestämt till Oslo 10-11 Maj. Jag kommer att göra vad jag kan för att komma dit och ta del av seminarierna. Det kommer att handla om lärjungaskap, organisk gemenskap och organiskt ledarskap. Efter att ha läst de flesta av Neils böcker samt lyssnat på seminarier vågar jag lova några mycket betydelsefulla dagar för den som kommer dit.

Jag håller just nu på och läser hans senaste bok, Church3.0 och kan bara intyga att den är högaktuell! Jag återkommer kanske med en sammanfattning på den boken senare.
För mer information om programmet se Seminar med Neil Cole. Och för att anmäla sig: Anmälan.
De som anordnar det är DAWN Norge.
Ha nu en välsignad dag!
Och kanske att vi ses i Oslo i maj...

Två intressanta pass om Organic Church av Neil Cole

Tänkte jag skulle dela med mig av två undervisningspass från en konferens i Kalifornien i februari nu i år.
En mycket bra och inspirerande sammanfattning av det som Neil Cole på olika sätt vill nå ut med.
Neil Cole - The Seeds of Church Multiplication Movements
Neil Cole - Important Leadership Insights for Movements
Lyssna och reflektera!

Bibliskt stöd för söndagsmöten?

Söndagsmötet verkar vara väldigt viktigt i kristenheten idag. Det finns nog undantag, men vanligtvis är det nog så. Jag har funderat en del kring detta. Att möta Gud tillsammans är både gott och viktigt. Men jag hoppas verkligen att mötet med Gud inte bara är koncentrerat till söndagsmötet. För ett söndagsmöte i veckan borde enligt min mening vara en ganska marginell företeelse i en kristens liv och i församlingslivet jämfört med all övrig tid. Det handlar om ett par timmar i veckan, men jämfört med alla andra timmarna då? Ett kristenliv handlar ju inte bara om några timmar på en söndag, utan om att leva hela veckan.

Jag är medveten om att ganska många troende hänger upp sin tro på söndagsmötet för att sedan ”överleva” till nästa söndag. Jag kan även förstå att det är svårt att komma ur det ekorrhjulet. Men det var ju inte så som det var tänkt att vi skulle leva. Jag menar inte att det måste vara dåligt att höra en predikan på ett söndagsmöte. Jag har själv blivit rikt välsignad ibland. Men tänk dig att ni lägger ner söndagsmötena i din församling, om du är med i en. Vad blir det då kvar av församlingen? Om det var söndagsmötet som det hängde på, att församlingen fanns och hade en verksamhet, så får vi ju hoppas att vi kan finna stöd för dess stora betydelse i bibeln. Annars bör vi kanske fråga oss om vi har missat något. Detta är något av det som detta kommer att handla om. Följ med på denna lilla resa, så får vi se var vi hamnar till slut.

Hur är det då egentligen? Varför är söndagsmötet så viktigt? Varför har vi de former vi har? Och hur pass förankrat är det i bibeln? Och finns det möjligen andra och t.o.m. bättre former? Jag har här tagit viss hjälp av Neil Cole, samt inspirerats av George Barna och Frank Viola i min utläggning om det. De har ju skrivit flera inspirerande böcker om församlingsliv och församlingsstrukturer. I varje fall:

Varför är mötet på söndag förmiddag så viktigt? Vi evangeliskt kristna pratar så ofta om att hålla oss till Bibeln i tro och liv, men i verkligheten är det faktiskt så att en del av det som vi anser viktigast i församlingen mer eller mindre saknar stöd i bibeln, som vi predikar ur varje söndag. Vi betonar vikten av en sund lära, men vi tar samtidigt för givet att våra möten, med att predika Ordet från en predikstol inte endast är bibliskt utan att det t.o.m. är centralt kring detta vad en församling handlar om. Även om det inte skulle vara något dåligt att göra detta varje vecka, så är det fortfarande inte befallt i skriften och det är faktiskt inte det som församlingslivet handlar om i NT. Jag menar här inte att undervisning inte skulle höra ihop med församlingen, utan mer att en envägskommunikation i predikan är ganska främmande jämfört med vad vi kan lösa om i NT.

Plocka upp ditt Nya Testament, öppna det och läs det som om det var för första gången. Sök igenom skriften. Se om du kan hitta verser i NT som befaller oss att komma tillsammans för möte, komplett med predikningar, pålysningar, tiondegivande och offrande. Du kommer inte att hitta några verser som föreskriver eller ens beskriver något sådant. Vad du kommer att finna är verser, kapitel och hela böcker som beskriver församlingen som en andlig familj – som älskar Jesus och varandra och står i uppgiften att återlösa de förlorade.

Många hänvisar till de första kapitlen i Apg för att försvara att man har öppna möten för lovsång och predikan. Men de bortser då från att detta inte är undervisande text utan istället en beskrivning av vad som hände, och det dessutom under en kortare period. Vad de gjorde i de första kapitlen av Apg var inte att predika för de heliga, så mycket som att predika för de förlorade.

Resten av Apg beskriver inte något sådant möte. Även i Efesus där Paulus säger att han undervisade dem både offentligt, såväl som gick från hus till hus (Apg 20:20), så var de öppna mötena som hölls i Tyrannus lärosal nog snarare en dialog snarare än en predikan (Apg 19:9). Detta var troligen en daglig undervisning snarare än ett möte en gång i veckan. I NT så är mönstret för församlingsliv inte ett möte i veckan utan det var en andlig familj som regelbundet möttes för att dela med sig av livet till varandra, och alla som deltog var en del i det. Det var Jesus som höll ihop det. Alla försök till att pressa fram något annat ur texten är faktiskt inget annat än att försvara en tradition som inte är bibliskt entydig.

Vissa hävdar att Paulus uppmaning till att lägga undan en summa pengar som gåva den första dagen i varje vecka (1Kor 16:1-3) är en biblisk uppmaning till att ha möte varje vecka. Men jag kan inte se det som något annat än en övertolkning. Paulus uppmanar helt enkelt Korintierna, så som han gjorde med Galaterna, att de skulle skulle ha ett tillfälle varje vecka där gåvor kunde tas emot och samlas in för hjälp till församlingen i Jerusalem, som hade hungersnöd. Det var ett speciellt projekt i ett specifikt sammanhang för att i kärlek sträcka sig ut till att mildra hungersnöden på en annan plats i världen. Det var inte en uppmaning om att ta ut tionde eller offrande varje vecka för att uppehålla en lokal församlings utgifter för sin tjänst. Varje gång som dessa verser används för att ge stöd till något sådant så används det i så fall utanför sitt sammanhang och missbrukas.

Försöker versen alls antyda att de kristna samlades den första dagen i veckan, söndagen? Om det antyds så är det i varje fall ingen befallning, och det är troligen inte något stort möte, utan mer sannolikt närmast en familjesammankomst komplett med måltid (1Kor 11:17-34). Fanns det tillbedjan i mötet, fanns det undervisning? Ja, det fanns faktiskt både undervisning, sång och tillbedjan. Paulus diskuterar detta i nästa del i samma brev. Han beskriver det med orden: ”När ni samlas har var och en något att ge: en psalm, ett ord till undervisning, en uppenbarelse, ett tungotal, och en uttydning. Låt allt bli till uppbyggelse (1Kor 14:26-27)”.

Samlingen är beskriven som att alla är en del och att det involverar var och en. Detta stycke pekar faktiskt även på behovet av någon form av ordning och kommunikation när församlingen kommer samman. Då skulle man kanske förvänta sig något om att predikan hålls av pastorn eller en äldste, men istället talas det om två eller tre profeter som kan tala i ordningsföljd (v29) och sedan sägs: ”Ni kan alla profetera, en i sänder, så att alla blir undervisade och alla blir tröstade (v31).” Med detta i minnet föreslår Paulus däremot inte att alla ska lyssna på en person som talar även om det skulle ha varit väldigt ordnat.

Jag säger inte att bibeln inte undervisar om att vi ska komma tillsammans som en familj; jag menar istället att det är precis det som den gör. Vi har fått befallning om att komma tillsammans (Heb 10:24-25), men inte för att passivt lyssna till en lovsångsgudstjänst och en predikan. Vi behöver komma tillsammans i grupper där vi alla kan ta del och fungera som en andlig familj tillsammans. Om detta ”var och en” inte kan utföras i samlingarna så är det nog något fel på sättet, eller systemet, som vi kommer tillsammans på.

Det är faktiskt lättare att motivera att man möts med måltid tillsammans varje vecka som något bibliskt föreskrivet, än att ha en predikan varje vecka. Fundera på det. För vi har inte enbart reducerat måltiden till ett brödsmula och en klunk druvjuice då och då, utan vi har dessutom upphöjt predikans roll som något centralt för vad församlingen handlar om.

Sen får du själv fundera över hur välgrundad dagens form är och om detta borde få konsekvenser i ditt och församlingens liv, samt i dina prioriteringar. Om vi istället borde prioritera våra sammankomster i det lilla sammanhanget, i hemmen, så är ju frågan vilket uttryck som bäst representerar församlingen? Söndagsmötet, eller samlingarna i hemmen? Jag har min uppfattning klar. Se gärna min andra artikel kring frågan ”Vad är egentligen en församling och vad är dess syfte?”.

Jag längtar i varje fall efter ett annat sätt att leva mitt liv på, ett sätt som har en positiv påverkan på andra, till att söka Gud tillsammans, och att fler får växa i sin tro. Livet handlar inte om att passa in i en form utan om att varje dag leva våra liv med Gud och våra syskon. Jag kanske inte träffar mina syskon varje dag, men jag kan leva mitt liv med Gud varje dag, och det är spännande!

En stor röd traktor - en modern liknelse om församlingen

Jag stötte på denna filmsnutt. Den beskriver något av det jag själv känner. Det finns mycket mer att utforska tillsammans med Gud!
Fundera själv på det som Francis delar i slutet.

The Big Red Tractor from Jacob Lewis on Vimeo.

Tyvärr införde de begränsningar på ovan länk. Pröva denna istället. Inte lika bra kvalitet och Francis samtal i slutet är tyvärr inte längre med, men kortfilmen kan man i varje fall se.

Lite tankar om andlig auktoritet

Jag närmar mig så sakta tankar om ledarskap. Men denna gången blir det ett kort nedslag angående andlig auktoritet. Inte på långt när heltäckande, men ändå bra frågor att ställa sig för att pröva om jag/du utövar en andlig auktoritet värd namnet. Även detta inlägg är starkt inspirerat ifrån Floyds böcker.

Frågeställningen om andlig auktoritet handlar inte om ifall det existerar utan om hur det ska utövas och vad vi ger för respons till det. Jesus gjorde det helt klart att vad han menade med auktoritet var annorlunda mot vad den tidens andliga ledare ansåg att auktoritet handlade om. Jesus definierade auktoritet som att influera människor genom att betjäna dem. Om vi betjänar, så har vi inflytande, och om vi har inflytande på människor så har vi andlig auktoritet i deras liv. På detta sättet är auktoritet definierad som förmånen av att influera andra genom att använda sina andliga gåvor på samma sätt som Jesus.

Hur ska vi veta om vi utövar andlig auktoritet så som Jesus gjorde? Följande frågor kan vara till hjälp här:
• Befriar det eller förslavar det?
• Leder det till likformighet eller till kreativitet?
• Leder det till beroende av människor eller av Gud?
• Frambringar det underdånighet eller tjänande?
• Är det beroende av lag eller av nåd?
• Bryter det ner eller bygger det upp en människas förtroende?
• Utrustar det människor till att fungera i tro eller frambringar det fruktan?
• Frambringar det ansvarstagande eller anarki?
• Utrustar det människor för tjänst eller gör det dem till åskådare inför andras tjänst?

Tänkvärda frågor. Det är så lätt att göra sig en bild av vad andlig auktoritet är utifrån (kanske negativ) erfarenhet samt samhällets bild av auktoritet. Men som vanligt vänder Jesus saker upp och ned. Jag gillar det...