Reflektioner efter att ha varit på Pionjär10, församlingsplanteringskonferens

Om vi ska nå ut till nya (och befintliga) kategorier av människor så behöver vi tänka i nya banor. Detta blev väldigt tydligt under konferensen och seminarierna. Och då är det några frågeställningar som behöver belysas:

Vi har alla våra uppfattningar om vad en församling/kyrka är, både inom Svenska kyrkan och frikyrkorna, åtminstone hur en församling brukar se ut.
Och det finns en och annan som vi möter som kommer till tro och som kan tänka sig att gå in i ett sådant, mer traditionellt, sammanhang.
Men det finns också många andra som är intresserade av tron och av Jesus, men som är mycket ovana och främmande för att vara med i ett traditionellt kyrkligt sammanhang.
Frågan är om den som precis kommit till tro dessutom måste ta hela ”paketet” med kyrklighet för att kunna ha församlingsgemenskap med andra troende?
Utifrån vår historia så har vi nämligen arbetat fram ett ganska gediget ”paket” med strukturer, former, verksamhet, beslutshierarkier m.m. Innehållet kan variera, men jag tror att du förstår vad jag är vill beskriva.
Men är det verkligen relevant att man måste passa in i formen för att kunna vara kristen och kunna dela en församlingsgemenskap med andra?
Jag vill vara tydlig med att säga att jag lägger nu ingen värdering i detta med strukturer, former, verksamhet. Oavsett vad vi gör så kommer det att få någon slags form. Men frågan är vad som styr oss? Kan det vara så att våra former och strukturer också styr vårt sätt att tänka, handla och förhålla oss?
Är vi verkligen beredda till att söka andra vägar till att vara ett relevant uttryck av församlingsgemenskap i det här samhället om det är så att våra nuvarande former i vissa fall faktiskt skrämmer bort eller hindrar människor från att söka gemenskap? Eller styr våra former oss?
Och om vi nu börjar fundera på andra sätt att leva som är mer relevant och som våra medmänniskor kan förstå och söka sig till, så kommer vi till frågan om vad som faktiskt är viktigt, grundläggande i en livgivande församlingsgemenskap!
Om vi måste välja bort saker, vad är det då som gör en församling till en församling?
Om vi ska våga söka nya former eller uttryck, vilket är det då som vi inte kan vara utan om vi ska vara en församlingsgemenskap?
Innan vi försöker oss på att besvara den frågan så kan det vara meningsfullt att vi frågar oss vad vi som kristna har för uppgift här på jorden. Varför finns vi här?
I evangelierna kan vi faktiskt läsa om ett antal uppmaningar som Jesus har till oss. Man skulle kunna gruppera dem i tre grupper: Älska Gud, Älska varandra, Älska världen. Men för att det ska bli mer konkret så kan vi utrycka det så här:

Älska Gud
1. Tro, omvänd dig och låt döpa dig
2. Lev heligt: Älska Gud av hela ditt hjärta, din själ, ditt förstånd och din kropp
3. Be, lovsjung och läs Gud Ord dagligen

Älska varandra
4. Kom tillsammans: Älska och vägled varandra och dela regelbundet nattvard med varandra
5. Förlåt dem som syndar mot dig
6. Ge till andra: Ge av dina pengar, din tid, ditt hjärta och ditt liv

Älska världen
7. Gå ut och gör alla folk till lärjungar

Jesus var inte ute efter en lagiskhet, att vi slaviskt skulle göra det han uppmanar oss att göra. Om det är några Han var sträng mot så var det fariséerna och de skriftlärda.
Men om vi däremot menar något med vår tro så borde det också få bli ett uttryck i våra liv som en konsekvens av vår tro. Annars vittnar våra liv om att vi inte tror på det vi säger oss tro på.

Tillbaka till frågan om församlingen igen: Om församlingen nu är viktig, hur kommer det sig då att Jesus bara nämner församlingen vid ett fåtal tillfällen? Jag tror inte att Jesus glömde eller inte hann med att berätta om det…
Men vad levde Jesus egentligen med sina lärjungar? Vad kan det ha varit exempel på? Kanske ett livsnära, praktiskt församlingsliv… där lärjungaskap och lärjungaträning var en viktig del.
Och varför gav han inte tydliga, detaljerade instruktioner på hur en församling bör se ut? Tänk vad skönt det hade varit… Kan det ha varit för att det inte finns en enskild ”rätt form”? Kanske var det för att vi ska leva i ett dagligt beroende till och ledning av den Helige Ande?
Syftet med församlingen bör ligga i linje med syftet med oss som troende.

Vad är då kärnan i detta att vara en församling? Några tankar:
Hur många krävs? Där två eller tre…
Gemenskap – att vi träffar varandra och delar livet …kommer tillsammans i mitt namn…
Att Gud är i centrum …där är jag mitt ibland dem.

Den nytestamentliga församlingen, den församling vi möter i apostlagärningarna var definierad som människor. De troende gick inte till församlingen eller kom med i församlingen – de var församlingen.
Det var inte som i gamla testamentets tid som innebar ett fåtal präster. Istället fungerade alla lemmarna i den nytestamentliga församlingen som präster, eftersom alla tjänade med de förmågor och gåvor som Gud gav dem. Dessa Kristi efterföljare gavuttryck för sin tro i andliga familjer, möttes i hem och förändrade världen på ett radikalt sätt.
I detta sammanhang lärde sig varje person hur de skulle vägleda andra. De troende ökade i antal när de lydde Guds Ord och delade resurser och andliga välsignelser.

Jag tänker inte ge en fullständig utläggning för vad som gör en församling till en församling utan uppmanar dig att själv börja söka Gud och i Bibeln för att se vad som är väsentligt.
Jag har själv försökt beskriva något av det i detta inlägg.
Frågan handlar inte om vad som är rätt eller fel i förhållande till församlingen, utan om vad som är väsentligt i församlingslivet.
Må Gud välsigna dig i det sökandet! En varning dock, det kan hända att det du kommer fram till får konsekvenser för ditt liv. :)